Att vara ”a menace to society” är inte så farligt som det låter…
Hehe, japp, nu har även jag slagit mig in i gruppen om vilken Brigham Young sa något i stil med att ”alla som inte gift sig vid 25 års ålder är en menace to society”. Men det känns precis som att vara 24, eller 21 för den delen! :) Men det är klart, jag är definitivt inte 18 längre och vet ni vad? Det känns helt okej! De senaste 5 åren har varit grymmt viktiga för mig personligen.
Mitt födelsedagsfirande var alldeles underbart! Vänner och familj, hjärtliga och vänliga hälsningar, gåvor i alla former och i alla slags uttryck. Jag hade en riktigt härlig födelsedag! Tack alla som var med att göra min dag till en dag att tänka tillbaka på med glädje och ett stort leende.
Under veckan som gått har mycket hänt. Jag har börjat på mitt nya jobb, 20•20 Mobile. Det är spännande och jag ser fram emot att lära mig mina arbetsuppgifter på allvar. Hittills har det bara varit en kort introduktion, och ett par timmar arbete.
Lika spännande som det har det varit att se hur Gud har väglett mig under veckan. Jag tycker det är fantastiskt att se hur Han hjälper och inspirerar. Det behöver inte tas upp här, men små instruktioner om vad jag bör göra för att nå mina mål, för att gå framåt, för att utveckla mig och bli den jag vill bli.
På kapellet hade vi även en mycket trevlig semmelfest i lördags. Kan man få nog av semlor eller? Nej, jag tror inte det! Mumms! Och snart är det våffeldagen! :)
Robin har dessutom åkt till Bryssel. Han kommer vara där i 2 veckor. Det är intressant att jag nu saknar honom. Det känns som en lång period när nu tänker på det. Ibland inser man inte saker och ting förrens man ”förlorat” dem. Jag uppskattar verkligen robin här hemma. Det är tryggt att ha honom här. Men nu börjar jag bli lite för blödig kanske… ja, dags att sova.
Det här inlägget blev lite av ett dagboksinlägg känner jag. Ni som läsare får helt enkelt finna er i det! Godnatt gott folk!
En glimt av julens anda…
Jag såg en glimt av julens anda idag när jag väntade på bussen. Jag hade precis misslyckats i att handla julklapp till mamma å pappa. På den överbefolkade bussplatsen satt en gammal, skakande och huttrande man och väntade utan vantar och mössa. En yngre kvinna gick fram och frågade om hon fick lov att gå å köpa en kopp kaffe till mannen. Han tackade artigt nej och fortsatte frysa tills bussen kom strax därefter. ”Wow!” tänkte jag. När gjorde jag något sådanat senast? Det var nog på mission för 3 år sedan då jag gav mina vantar till en man som behövde dem mer än mig. Jag blev mäkta imponerad av kvinnans initiativ. Det är ju det här julen handlar om. Att ge kärlek till varandra, att hjälpa där vi kan. Att ge av oss och det vi fått för att vara till glädje för varandra.
Jag tror att de som fått mycket ska bland annat använda det till andras välsignelse. Det är en princip av kärlek. Och kärlek är precis vad julens anda handlar om.
VET HUT FRANK!
Klockan är 14:28 och mycket har hänt, samtidigt har extremt lite hänt. Frank som skulle sälja kameran kom aldrig. Han svarade aldrig heller i sin telefon. Jo, förresten, den 34e gången jag ringde svarade någon å spelade upp något som bara hördes som extremt högt tv-brus. De 20 gångerna jag ringt efter det har han däremot inte svarat, så jag har inte talat med honom om vad som hänt. Jag jagade runt hela staden för att hitta den adress han uppgav, vilket visade sig vara ett dagis, ”I Ur&Skur”. Jag pratade med lokalbefolkningen (låter som om det vore hottentottar, jag vet…) i husen intill men ingen kände till någon Frank H.
Han ditchade mig. Trots att det var igår vi talades vid, kl. 18 ungefär, höll han ändå inte vad han lovade. Nämligen att vi skulle träffas på stationen i Vingåker idag vid 11.50 för att jag då skulle köpa kameran. Jag har kokat av vrede de senaste 2 timmarna. Det är dock borta nu för han ska inte få förstöra mer av min dag än vad han nu gjort. Nu är jag bara så fruktansvärt besviken. Lite personlig krishantering här från min sida. Dessutom har Gud påminnt mig om att vi måste förlåta varandra om vi själva vill erhålla förlåtelse av Honom. Och jag erhåller och behåller hellre mina egna synders förlåtelse, än att ge uttryck för min vrede för Frank.
Som vanligt är hoppet det sista som överger en… men mitt hopp om något kan inte direkt förändra andra människors agerande.
Jag har funderat på hur jag kom till detta. Det finns egentligen bara en sak av allt som inträffat iochmed denna erfarenhet som jag skulle kunna se som en varningsflagga. Flera personer hade ringt. Han frågade mig när jag kunde komma tidigast. Någon kunde komma till helgen sa han. Utan vidare accepterade han att sälja till just mig när jag sa att jag kunde ta tåget idag… Vad jag menar är att om han var seriös, borde han ha någon form av kösystem. Jag hade sålt till den som kontaktade mig först, annars hade det varit oschyst mot den personen.
Jaja… jag har iallafall fått ut något av denna resa. Jag hittade en man som höll på att flytta och stannade å hjälpte honom, jag fick se sverige täckt av frost och jag fick se det lilla intetsägande samhället Vingåker. Det var inte direkt imponerande. Ett bibliotek, ett hotel, ett bageri, en posten, en byggarbetsplats, 2 banker, 4 kebabjoints och ett gammalt stall där nån sålde hemmagjorda juldekorationer. I feel bedragen.
Fast Gud kanske inte vill att jag ska ha nån kamera. Jag menar, jag kanske ramlar å bryter varje ben i kroppen å behöver minna surt sparade slantar för att betala sjukhusräkningen. Vem vet? Inte jag, that’s for sure.
But until the time I do know -the search for the perfect camera is… to be continued.
Trött å besviken isak på tåget hem
vgc nedlagt
Ja, det är sant.
Här omdagen kom vi till en punkt då det nästan skvätte blod… haha, nejdå. Så allvarligt var det inte. Men det krävdes muskler för att hindra rickard från en 3-2 ledning. Efter kraftuppvisningen, vilken jag vann eftersom han förhindrades att score_a, bestämde vi gemensamt att det var dags att lägga ifrån sig barnsligheten och bli lite mer seriösa… iaf skippa vår vespene gas competition.
Sammanfattningsvis avslutas alltså vgc utan någon vinnare. 2-2 mellan rickslick the nasty å iska the great. Denna deltävling av The Mandomsprov of Rickslick vs Iska kommer alltså inte påverka vem som vinner mandomsprovet.
Det finns ett fåtal människor på denna jord (nämligen 5 Schelinare och bröderna malm) som faktiskt vet vad denna vgc-tävling faktiskt är. Vissa andra (den finske) har spekulerat och kommenterat, men är inte direkt i närheten av vad tävlingen faktiskt handlade om. Detta är en hemlighet som går ner i graven, om inte någon illa kvickt kommer på det. Men det får vi hoppas ingen gör. Det är väl lite av min personliga anledning till varför vgc nu är officiellt avslutat.
Men du som läsare kan vara lugn. Jag är fullständigt övertygad om att rickslick å jag kommer ha tävlingar tills dagen vi dör.
en tanke om glädje
Vill du bli och vara glad? Det finns ett sätt att få känna glädje som är så enkelt och givande. Det handlar inte om att tänka sig bort till sin favoritparadisö, inte om att köpa den senaste 27″ iMacen från Apple och inte om att gå på massage, utan detta är något helt annat.
Vill du känna glädje så hjälp någon annan.
Flytta fokus från dig själv och sätt det hos någon annan i behov av hjälp. Det kan vara vad som helst. Bära flyttkartonger, byta bildäck, hjälpa någon med julklappasköp. Livet i kollektivet är även det fyllt av goda saker vi kan göra för att hjälpa varandra. Det centrala i allt vad vi gör för andra är just det – att vi gör det för någon annan än oss själva. Då kommer den goda glada känslan. Då får vi känna glädje. Jag tror att då får vi känna en del av vad Gud känner för vad som just skett.
Så vill du vara glad, sluta tänka på dig själv och gör gott mot andra.
ahaaa! det är så det fungerar…
Okej, då förstår jag :D
Ibland behöver man bara klicka i lite options för att förstå, ibland behöver man läsa en hel instruktionsbok. :]
I chose the first :P
